Roland Gille fyller 500 matcher

Minns Ni sjöslaget mellan Rögle och AIK i Ängelholms Ishall 2006?
Om Ni var en av de 3.531 på plats den novemberaftonen så lär Ni göra det, för det är sannolikt en av de hetaste matcher som någonsin spelades i den gamla isladan under dess 25-åriga livsspann.

Över 200 utvisningsminuter, och totalt sju matchstraff delades ut under matchen. Fem av dem kom sedan isen färgats röd av Micke Gaths blod efter det att AIK:s Mats Christéen stått för vad som under NHL-fighternas stortid kallades för “Musse Pigg-påhopp” när han utan handskar gav sig på och vevade på Röglespelaren bakifrån. På ståplats sköt temperaturen på en redan kokande ståplats än mer i höjden när nämnde Gath – iförd ett bandage som drog tankarna till Terry Butchers insats på Råsunda 1989 – i tredje perioden beslöt sig för att ansluta till klacken.

Matchen avgjordes först under de tio sista spelminuterna, då Rögle förvandlade ett långdraget ställningskrig mellan två mållösa lag till komfortabel hemmaseger med 4-0. Kort sagt en match som hade allt och mer därtill.

Mitt i detta, och med uppgiften att hålla ordning på tillställningen, fanns då 31-årige linjemannen Roland Gille i sin allsvenska debut.
Lite drygt 12 år senare gör samme Gille imorgon sin 500:e match i Allsvenskan när han är en av fyra rättskipare i matchen Oskarshamn-Leksand. En helt unik milstolpe, då ingen domare tidigare nått dit. Betänk också att Gille för någon säsong sedan tvingades ta en tids ofrivilligt uppehåll p.g.a en skada, och det blir än mer imponerande!

***

Lika unikt med Gille är den uppskattning jag alltid upplevt publiken ha för honom, inte minst här i Ängelholm. Visst är han från trakten – men jag vill inte påstå att det är lokalpatriotism som gett honom favoritskapet, utan stället är det linjemannens spelkänsla och karisma som jag menar fått honom att bli en favorit – både på och utanför plan.
Han är definitivt den enda linjeman jag sett dyka rakt ut i avbytarbåsen med huvudet först för att separera två spelare som har råkat i luven på varandra utanför isen, men har samtidigt aldrig haft långt till ett leende som synts hela vägen upp på läktaren. Fredrik Söderström, som tidigare coachade Oskarshamn nu numera håller till i norska Storhamar, påstod nyligen på twitter att Gille var “den argaste och gladaste domaren någonsin”. Jag är böjd att hålla med.

***

Förvisso har jag aldrig dömts av Gille, men det betyder inte att vi varit utan våra möten på plan.
När jag för något år sedan dömde en innebandyturnering för Old Boys (spelare över 35) mötte ett väldigt buande från läktarhåll mig när jag först kom till hallen. Detta förundrade mig en aning. Oftast brukar jag nämligen hinna blåsa min första signal innan de reaktionerna uppstår, vilket gjorde att min blick naturligt drogs mot platsen på läktaren där ljudet kom från.

Mysteriet fick dock snabbt sin förklaring när jag fick syn på Roland Gille mitt i det buande laget, synbart mycket nöjd med sig själv över påhittet. “Ett sätt att bjuda igen” förklarade han.

Det ska påtalas att vi vid det här laget var väl bekanta med varandra, och vi var båda lika roade av hysset.

***

Milstolpen om 500 matcher har dock kommit med ett pris. På meritlistan lyser fortfarande framträdande i SHL med sin frånvaro för Gille, något som jag personligen ser som ofattbart.

I en tid där knappt en omgång i högstaligan spelas utan att fokus sätts på domarna, från ena eller andra hållet, hade hans närvaro i ligan definitivt varit behövlig. Inte för att den fixat allt, utan för att det vore ett steg i rätt riktning.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *