Author Archives: Punisher

A World Outside

Så fanns den plötsligt där, en värld utanför Lindab Arena när pucken släpptes till spel. Byggnaden jag så ofta kallat mitt andra hem, som jag tillbringat fler timmar än vad jag kan (eller ens bör) räkna till i saknade min skugga när domaren släppte pucken i dagens derby. Istället satt jag i bilen och förde en kamp med klockan för att så snart så möjligt hinna hämta upp madammen och anlända.
 
Tjugo minuter av vad som sannolikt är en av de sjukaste matcher som spelats innanför de väggarna hann passera innan jag sladdade in på parkeringen. Det var en minst sagt bisarr känsla.
 
Någon gång för kring tio år sedan minns jag att jag i Helsingborgs Dagblad läste ett reportage om vad de Ängelholmarna som inte var i det som då var Ängelholms Ishall gjorde på stan en fredagskväll. Någon spelade biljard, någon annan var på väg till förfesten för aftonens baluns. Hos de flesta återfanns dock en gemensam nämnare i att man inte verkade ha en aning om att det spelades ishockey ute på Södra Utmarken denna afton, även om nu någon enstaka person i texten åtminstone erkände ett intresse för laget.
 
Jag minns att jag kom på mig själv över att finna själva konceptet förbryllande.
 
I min värld fanns det inget annat. Var man förhindrad att närvara rent fysiskt så försökte man åtminstone mentalt vara på plats i form av onlinerapportering, TV-sändning eller frekventa sms från bänkgrannen. I både en och annan form har jag t.o.m varit den där personen som rapporterat om händelserna, i en eller annan form.
 

Mind you, med rent logiskt tänkande har jag nog alltid förstått att alla boende i Ängelholm med kranskommuner inte kan, eller ens vill vara där när lagen åker in till match. Min vana att alltid vara på plats och att också rapportera ut om vad som skedde hade dock vid det tillfället blivit en sådan självklarhet att världen utanför på något sätt blivit avskärmad under de timmarna Rögle spelade hemma. Jag förstår att det kan kännas abstrakt, men bättre än så kan jag inte formulera känslan.

Nu var det plötsligt jag själv som, efter nitton raka säsonger utan frånvaro, fann mig själv vara någonstans annat än på plats . Att kalla något mardrömslikt brukar normalt indikera något fasansfullare än att vara sen, men jag tänker ta till adjektivet ändå.

Tydligen är det en inte helt ovanlig dröm. Du ska vara någonstans, men vad du än tar dig till så kommer du aldrig fram. Det kan vara att fordonet du färdas i går sönder (ett hinder som jag övervunnit mer än en gång), det kan vara att du inte kan lämna ett rum eller helt att du sitter fast. Orsakerna är många, men grunderna desamma, och det är en dröm som mer än en gång fått mig att fara ur sängen som ett jehu innan jag informerats om att klockan är sju på morgonen och att jag borde ligga ned och sova… Eller åtminstone vara tyst. Att vara tyst är också godkänt.

Så, hur i helvete lyckades du då med det här (en mig inte helt obekant fras), frågar sig den uppmärksamme läsaren? Hur kom det så sig att jag befann mig mitt i en av mina mest frekventa återkommande mardrömmar?

Det troligaste är ändrad speltid. Eftermiddagens derby hade initialt matchstart 18:00, en tid som redan tillbaka i juni ändrades. Det var dock även den tiden som var inskriven i min kalender och som jag hade klart för mig gällde när jag tidigare under lördagen lämnade hemmet med domarväskan på axeln. Om det beror på att den skrevs in innan matchändring eller helt enkelt att jag använde mig av en icke uppdaterad källa är oklart. Men när jag sedan väl insåg att verkligheten hade förkastat min verklighet och ersatt med sin egen… Ja, då var det så dags.

I efterhand får jag dock se mig som relativt nöjd med hur jag hanterade krisen.

En tidigare kris (som kom i form av att Nybro reducerade till 3-2) manövrerades genom att tuppa av och slå huvudet i en av brädorna på väggen i Ängelholms Ishall, vilket fick som resultat att så länge hallen stod kvar var en av plankorna knäckt ungefär 30 cm upp på väggen – något som kanske inte hade fått lika bra effekt idag.

Resan dit har innehållit många hinder. Matcher med beskådats med hög feber, inbjudan till barndop har bemötts med ett “tack, men nej tack” och för min del har det blivit ett socialt accepterat skäl att jag inte kan närvara eftersom det spelas ishockey på Södra Utmarken.

Sviten om att inte ha missat en hemmamatch sedan 13 oktober 1998 (Rögle föll mot Borås i en träningsmatch, Stefan Elvenes gjorde ett av Rögle mål) lever dock vidare, trots att jag levde min mardröm innan jag väl var där. Passande då att det var en av de sjukaste matcherna i Lindab Arena någonsin.

Om Ni ursäktar ska jag gå och kontrollera min kalender mot spelschemat nu.

In memoriam: Tom Haugh

Det är med stor sorg vi idag nås av beskedet att förre Röglemålvakten Tom Haugh har avlidit efter en kortare tids sjukdom.

Efter att ha varit en av de mest framträdande spelarna i det amerikanska lag som slutade sexa i Hockey VM i Tammerfors 1965 skrev Tom på för dåvarande division 2-laget Rögle, där han tillsammans med bl.a Ulf Sterner var med att ta upp Rögle i högstaserien redan under sin första säsong – mycket tack vare målvakten med kontaktlinserna och baseballhandske som kallades “den kanske mest färgstarke idrottsman vi har i Sverige just nu” i en nyhetssändning 1966.

Han stannade ytterligare två säsonger i Ängelholm innan karriären avslutades med en säsong i japanska laget Seibu. Efter den aktiva karriären jobbade den karismatiske Tom som säljare, och var även drivande i Minnesota Bluegrass & Old-Time Music Association, där han sjöng och spelade gitarr.

Undertecknad hade personligen äran att få träffa Tom vid flera tillfällen sedan han hösten 2009 återbesökte Ängelholm och jag träffade honom för en längre intervju som slutade med att jag guidade hans biltur i NV-Skåne, medan Tom berättade om allt från när han ovetande blev reklammodell för hockeyklubbor i Tammerfors, till när färjan som trafikerade Helsingborg – Helsingör vände på sundet för att hämta upp honom sedan han missat färjan efter en match i Vegeholms Ishall.

Besöket i Ängelholm resulterade också i att Tom fortsatt bodde i Ängelholm ett par månader om året och ofta syntes på Rögles hemmamatcher.

Tom Haugh avled natten till fredagen i sitt hem i Minnesota, omgiven av familj och vänner. Han blev 74 år.

Våra tankar går till sambon Agneta, hans två barn samt familj och vänner.

Tom Haugh under en intervju i samband med besök i Ängelholm 2009.

Brithén – en prestigevärvning

Vi ska väl först och främst vara tydliga med att inget är fix, färdigt och presenterat än, men planeterna står i rak linje, en uggla (eller om det möjligtvis var en pungmes) hoade just tre gånger och man kan säkert finna minst två andra omen i valfri bok jag drar fram – bara man är en jäkel på att tolka skrifter. Därför utgår jag från att Daniel Rooth och HD har rätt i sin information om att Rögle har vunnit striden om Ted Brithéns namnteckning och att 26-åringen och Rögleprodukten kommer spela nästa säsong hemma i Ängelholm.

Det är en stor nyhet att gå ut med, de flesta tidningar och publikationer refererar till HD, och jag känner mig ganska säker på att sportchef Rooth inte hade gett sig ut i det vattnet utan att vara simkunnig och dessutom ha en rejäl harpun att skjuta ned tveksamheter med i badbyxorna.

***

Fakta först: Ted Brithén kommer från sin antagligen bästa SHL-säsong i karriären. Från att haft säsongen innan dess till stora delar spolierade av skada, gjorde han 31 poäng (6+25) på 49 grundseriematcher, medan 16 slutspelsmatcher gav 10 poäng (5+5) på 16 matcher och slutligen kröntes med ett SM-guld.

En bra tvåvägscenter som är bra i special teams, en bra playmaker och besitter ledaregenskaper.

***

HV71 bekräftar också på Twitter att Brithén kommer att lämna klubben, en nyhet som kom ut ungefärligt en timme efter HD publicerade sin artikel. En tweet som inte direkt försvagar trovärdigheten i tidningens information.

***

Jo, pungmes är visst det en verklig art! Det trodde Ni inte!

***

Så, varför är det då en så viktig värvning för Anders “Masken” Carlsson att ro hem till bandyklubben från Ängelholm? Av flera orsaker.

  • Det handlar om en egenfostrad spelare som är i en bra fas av sin karriär när han återvänder till Rögle. Andra spelare valde en annan väg, men trots att han haft rejält motstånd från flertalet andra klubbar landade “Masken” underskriften.
  • Brithén är ett naturligt alternativ att fylla upp lagkaptensrollen. Det är knappast någon hemlighet att han har ett stort hjärta för klubben redan sedan modersmjölken, då pappan heter Jim Brithén och har 11 säsonger som spelare och flera som ledare i klubben och håller fortfarande i trådarna när Rögles veteraner träffas, medan farfar Hilmer Persson måste anses vara ett av bandyklubbens största namn genom alla tider med sina 35 år i klubben.Förresten Kevin Gangé valde förvisso tröja 21 i samband med att han skrev på för Rögle, ett nummer som jag förknippar Ted med. Byter Gangé nummer för en spelare med fler säsonger i klubben, eller blir det nummer 90 som kommer ha ett “C” på bröstet?
  • Det skickar en signal om att klubben siktar uppåt. Trots sin anknytning till föreningen skriver en spelare i Teds klass inte på ett kontrakt över flera säsonger (enligt vad HD skriver) bara för att det är moderklubben. “Masken” har fått fightas hårt för att sätta Teds namnteckning på kontraktet, och jag är väldigt övertygad om att det har handlat om mer än ekonomiska muskler i detta.För en knapp vecka sedan pratade Rögles klubbdirektören Marcus Thuresson om att man hade ett satt ett drömlag för 2020 på pappret, och jag törs lova att delar av det byggs på Ted Brithén, ungefär som New York Islanders har lyckats ta sig upp från den värsta dyn och var med och slogs om en slutspelsplats fram till slutomgångarna nuvarande säsong med John Tavares som kung på schackbrädet.

Summa summarum ger det en riktig prestigevärvning i att Ted Brithén nu, enligt HD, återvänder till Rögle.

***

Nu hoppas jag bara, precis som Grönvite Broder Kenth skrev till mig strax efter det att nyheten kom ut, att Metallicas Welcome Home (Sanitarium) får bli soundtracket till Ted Brithéns återkomst till Lindab Arena.

Nationalsångens saknad

NHL-slutspelet har alltså dragit igång, och i vanlig ordning riktas mina blickar betydligt hellre över Atlanten, snarare än på det svenska slutspel som nu närmar sig upplösningen. Någon skulle möjligen påstå att det är att gå över ån efter vatten, men mitt intresse för vilket lag som slutligen får lyfta Stanley Cup är betydligt större än vilka som får göra detsamma med Le Mat, och det lär nog krävas att Rögle gör ett rejält slutspelsrace och utmanar om SM-tecknet för att det ska förändras.

Jag kan antagligen peka på flera orsaker till det, men idag ska jag nöja mig med att ta fram en av dem – användandet av nationalsången.

Nu ska jag vara ärlig med att den svenska nationalsången har en speciell betydelse för mig, vilket de flesta som stått i närheten av mig på en läktare säkert vet. Mer än en keps har plockats av huvuden genom åren, något jag fortfarande än idag kan bli påmind om.

Men efter att ha tagit bort det från grundserien för fyra år sedan tycks den nu ha försvunnit helt från SHL, trots att det då hette att “när elitserielagen gör upp om SM-titeln kommer den att ha en given plats i evenemanget” från Jörgen Lindgren.

I NHL är det precis tvärtom. Nationalsången (eller sångerna, då vi har lag från både USA och Kanada) har sin givna plats, och inför slutspelet vrider man upp det hela ett hack. Se bara på vad Edmonton Oilers gjorde inatt, en sångarinsats som får det lilla hår jag har kvar i nacken att resa sig.

Argumenten att ha tagit bort det i Sverige har varit att man vill “utveckla matchintrona ytterligare för att höja stämningen inför nedsläpp” (Lindgren igen). Men utveckla det då så att det höjer stämningen istället?

Ingen ska nämligen inbilla mig att stämningen hos The Orange Crush blev sämre av när Robert Clark lämnade över stafettpinnen inatt – eller varför inte när Röglefansen sjöng den i samband med Kenny Jönssons hemkomst mot Hammarby (ett klipp som min svärfar f.ö filmade) sedan man räddat situationen några dagar tidigare då sångerskan som skulle sjunga inför nedsläpp mot Bofors (nuvarande BIK Karlskoga) aldrig infunnit sig. Ett klipp som, även det, framkallar resta nackhår.

Fem namn – men en förhoppning kanske viktigaste beskedet.

För någon timme sedan släppte Rögle en kvintett med namn inför nästa säsong. Kände ett behov av att få ge några korta tankar om de fem, samt om vad mer skrevs i pressrelesen och istället för att göra det på facebook så väljer jag att skriva det i vår blogg, som legat vilande ett bra tag nu. Under säsongen har skrivklådan nämligen gjort sig påmind vid tillfälle, så vi kan väl se vad det leder till.

Nu ska det dock inte handla om någon enda av mina klådor, det får doktorn titta på – vi tittar istället på namnen.

***

* Edwin Hedberg, förlänger med 1 år – en spelare vars vikt om inte annat syntes i kvalspelet där han gjorde mål i alla fyra matcherna, varav två game tying goals och ett game winning goal.

* Taylor Matson, förlänger med 2 år – en spelare som redan gjort två säsonger i klubben, varav den senaste dock till större delen spolierad av en skada under försäsongen. En hårt arbetande spelare som kan användas i flera situationer.

* Alexander Younan – ny från Frölundas organisation, 2 år – 20 år. En stark back, men ska ses som ett framtidsnamn på tillväxt. Goda meriter från juniorlandslagen. En spelare det ryktats om tidigare.

* Craig Schira – ny från Luleå. Det rutinerade namnet i trion nyförvärv. Har gjort två stabila säsongen i Luleå, men sett till hans tidigare år i Norden bordet det finnas ytterligare lite att ta ut av 29-åringen. Har haft en karriär inte helt olik Kevin Marshalls, även om Schira är en offensivare back.

* Emil Kruse – ny från kvalmotståndarna BIK Karlskoga, 2 år – Har en riktigt hög högstanivå, det såg vi i kvalet. Var antagligen i sin livs hittills bästa form när han fick chansen att kliva fram ur Andrew Engelages skugga, och 93,9 i räddningsprocent över åtta matcher talar just om detta faktum. Dock är 22-åringen tämligen oprövad på hösta nivå i Sverige, och det är svårt att sia om var lägstanivån är.

Ehuru är Kruse, precis som Younan, en spelare med potential, och som backup känns han som ett utmärkt alternativ.

***

Att Kruse är tänkt som just backup stärks också av vad  ”Masken” Carlsson säger, när Rögle skriver att sportchefen “hoppas på ett positivt svar inom kort från målvakten Anders Lindbäck”.
– Vi pratar med Anders och inväntar ett svar från honom. Vi vill jättegärna att Anders fortsätter hos oss, säger sportchefen.

Det finns väl egentligen inte så mycket åsikter att torgföra kring detta, en signatur från hybridmålvakten som kom in i laget just innan jul är naturligtvis precis vad många Röglefans går och hoppas på just nu. Att “Masken” uttalar sig så positivt stärker givetvis förhoppningarna kring att så ska ske rejält, och i sådant fall kunde Rögle bygga nästa års SHL-trupp från målet och framåt. Dessutom hade en sådan underskrift skickat en viktig signal, både till möjliga nyförvärv och till fans.

***

Avslutningsvis konstateras det att Sebastian Wännström inte kommer att spela i Rögle nästa säsong. Efter att ha missat stora delar av höst och vår kom man inte överens om de ekonomiska bitarna, och därmed är det bara att önska Wännström fortsatt lycka i annan klubb.

Viktig Volden-förlängning

Att Lars Voldens påskrift för de kommande två säsongerna nyss kunde offentliggöras av Rögle känns som en viktig pusselbit, både för framtiden – men också inför det sannolikt väntande kvalspelet.

Sett framtidsmässigt så är Volden en målvakt som vi sett redan är mogen att bära en nyckelroll i Allsvenskan, det har bevisats. Med den utveckling han visat upp i bandyklubben kan han också mycket väl på viss sikt växa ut till en sista utpost som kan spela samma stabila roll i SHL, om än det kanske krävs en säsong som backup i högstaligan. Norrmannen fyller bara 23 i sommar och bör därför ha sin absoluta peak på karriären framför sig, så att utvecklingen kan fortsätta känns sannolikt.

Samtidigt innebär det att Rögle får viss kontinuitet på målvaktssidan, vilket har bevisats vara ett framgångsrecept i klubben om man ser till historien de senaste åren.

När man gick upp 2008 vaktade Cristopher Nilstorp kassen för andra säsongen, och året därefter höll han även kvar Rögle via kval. Samma sak gällde 2012 då Jonas Fransson (som i afton syns i Västerås tröja) agerade puckstopp, det var hans andra säsong under den sejouren och fjärde totalt i bandyklubbens färger.

Märk väl att jag med detta inte menar att Voldens påskrift på något sätt är ett garanterat framgångsrecept. Det finns naturligtvis de målvakter som, trots multipla säsonger i Rögledressen, inte lyckats bära sitt lag hela vägen till toppen – men vad jag är säker på är att jag hellre går in i ett kval med en målvakt som brinner för uppgiften och klubben, snarare än en som funderar över kontraktsförslagen för kommande säsong.

Dagens påskrift har garanterat just detta.

Grönvita Bröder gratulerar Maria Rooth!

Idag nås vi av nyheten att Ängelholmsfödda och Röglefostrade Maria Rooth som första kvinna (tillsammans med Kanadas Fran Rider) är invald i IIHF Hall of Fame, och därför vill Grönvita Bröder å det ödmjukaste be att få gratulera.

Att väljas in i IIHF HoF är sannolikt den mest prestigefyllda individuella utmärkelse man kan få som hockeyspelare, och Maria Rooth har dessutom gjort det så banbrytande som att vara den första kvinnan i sällskapet.

I sin nominering skriver IIHF att Rooth “Kanske (är) den mest talangfulla och fulländade kvinnliga hockeyspelaren från Europa någonsin” och förklarar även henne ligga bakom “Miraklet i Turin”, där Sverige slog ut USA i semifinalen i OS 2006 sedan Maria Rooth stått för alla Sveriges mål (varav ett på avgörande straffslag) i 3-2-segern.

Förutom Rooth och Rider väljs målvaktslegenden Dominik Hasek, backeleganten Scott Niedermayer och poängmaskinen Robert Reichel in.

“Öppenheten” kring det bortdömda målet inte tillräcklig

Så fick vi då, lite drygt tolv timmar efter måldomaren, se bilderna från kameran placerad i taket ovanför målet i Arena Oskarshamn. Man motiverar det med att man följer den öppenhet ligan satt som kärnvärde, även om det för mig fortfarande är ofattbart att det oftast är sådant hemlighetsmakeri med bilderna från de där kamerorna.

10.00 i förmiddags publicerade Hockeyallsvenskan ett 38 sekunder långt klipp där Calle Roséns mäktiga bössa, fyra gånger om, viner förbi Gasper Kroselj i målet och i min värld är det inget annat än solklara bevis på att Rögle blev blåsta på vad som kunde ha varit ett enormt viktigt mål och i förlängningen, ha varit värt miljoner när vi väl skriver 2015 och “krokus-hockeyn” (som HD:s sportchef Daniel Rooth har döpt den till) börjar.

Visst kan man argumentera att nu vann ju Rögle ändå med 2-1, man fick de där viktiga tre poängen och ingen skada skedd.

Väljer man att tänka så, då visar bilderna upp en solklar brist i hur videobedömningarna går till. Väljer man däremot att se till vad som verkligen visas, då handlar det inte om mindre än en ren och skär skandal…

Även om man bortser helt från vad som skedde vid Oskarshamns kvittering, och även det faktum att jag utan vidare kan dra mig till minnes en märklig händelse i just Oskarshamn från förra säsongen, så får helt enkelt inte misslyckas så med en granskning av ett mål under en säsong som kallas den viktigaste någonsin.

Det ska sägas att rent visuellt syns aldrig pucken i målet på bilderna ovanför kassen, av den enkla anledningen att Roséns skott är så hårt att kamerans framerate (bilder den tar per sekund) inte hinner med att plocka upp just det. Det förhindrar dock inte det faktum att genom att titta på bilderna är det ändå klart vad som händer.

Roséns skott går in vid vänster stolpe, går rakt genom nätet (som också rör sig tydligt) och sedan ut genom det hål som domaren under den så omtalade granskningen passade på att laga. Förvisso har även jag kommit till den aktningsvärda ålder där håret har lagt in backen och försvinner mot nackens håll, allt medan ögonen försvagas, men trots att jag stundtals nu bär glasögon syns det väl.

Studera puckbanan, och det är omöjligt att komma till någon annan slutsats än att Rögle blev blåsta på ett mål igår.Särskilt om man tar i beaktning att webbsändningens bilder också fanns att tillgå att studera, bilder som bara dem tydligt visade vad som skedde, samtidigt som en linjedomare fann nödvändigt att laga ett hål i nätet just i det hörnet.

Utåt sett tar Hockeyallsvenskan, trots publiceringen, den enkla vägen. Den enda rena kommentaren om händelsen är “I situationen dömdes ej mål”, vilket alla ser är felaktigt. Jag skulle gärna vilja veta hur man motiverade att målet ej dömdes, och om man anser beslutet vara rätt eller fel. Inte förrän det görs har vi en äkta öppenhet, och kanske ett steg för att se till att skandaler som denna inte sker igen.

 

En högljudd tystnad?

Det har knappast undgått någon att åtal för misshandel är riktat mot Alen Bibic sedan namnet på denna under gårdagen figurerat i tidningarna. Själv ifrågasätter jag dock Expressen/Kvällspostens fortsatta agerande i ärendet.

Kvällspostens krönikör Elisabeth Lindbäck kräver idag i raljerande ordalag att Rögle BK som förening ska “agera” eftersom händelsen bidrar till att svärta ned Rögles varumärke och menar att sportchef Carlsson “låter tystnaden tala” och motiverar tidigare i sin text denna med att “Alen Bibic berättat om händelsen i en enda tidning”.

Just frasen “en enda tidning” klingar dock falskt i mig. Röglespelaren valde att, tillsammans med Anders Carlsson, ge den konkurrerande kvällstidningen Aftonbladet sin version av händelserna. Carlsson har även valt att ge Helsingborgs Dagblad en kommentar, medan den ende som Expressen/Kvällsposten har talat med är målsägande, som under namnet “offret” får ge sin version i en mycket dramatisk artikel. Jag kan aldrig tänka mig att det beror på att man inte från tidningens håll har kontaktat Bibic och Carlsson, utan snarare, om än rent spekulativt, att de inte velat tala med tidningen. Stämmer det antagandet, tror jag att det beror på den rapportering som skedde kring en av de andra händelserna som Lindbäck ansåg relevanta att skriva om i sin krönika och som inte involverat Bibic.

För vad finns det mer att säga än så, så länge någon ska ses oskyldig fram tills dess motsatsen har bevisats? Det är naturligtvis djupt olyckligt att ett åtal väntar Alen Bibic, inget annat ska sägas. Bibic själv menar dock att han har agerat i nödvärn, och jag ser ingen anledning att misstro honom. Det är en situation som både jag och många andra skulle kunna hamna i, rent hypotetiskt.

Med ovanstående i tanke känner jag att mycket av det Lindbäck skriver ställs på ända. Kritiken mot Rögles påstådda tystnad skjuts sönder med en blick mot för Expressen/Kvällsposten konkurrerande tidningar och får istället ett skimmer av att att grundas på helt andra orsaker…

Uppdatering: 21:14 på fredagskvällen publicerade Expressen/Kvällsposten en artikel där man nu samtalat med Anders Carlsson, men också Håkan Eriksson och Anders Bogren. Även där anser tidningen f.ö det relevant att samtidigt skriva om händelser som utspelat sig tidigare och inte involverat Alen Bibic.