Category Archives: Kåseri

A World Outside

Så fanns den plötsligt där, en värld utanför Lindab Arena när pucken släpptes till spel. Byggnaden jag så ofta kallat mitt andra hem, som jag tillbringat fler timmar än vad jag kan (eller ens bör) räkna till i saknade min skugga när domaren släppte pucken i dagens derby. Istället satt jag i bilen och förde en kamp med klockan för att så snart så möjligt hinna hämta upp madammen och anlända.
 
Tjugo minuter av vad som sannolikt är en av de sjukaste matcher som spelats innanför de väggarna hann passera innan jag sladdade in på parkeringen. Det var en minst sagt bisarr känsla.
 
Någon gång för kring tio år sedan minns jag att jag i Helsingborgs Dagblad läste ett reportage om vad de Ängelholmarna som inte var i det som då var Ängelholms Ishall gjorde på stan en fredagskväll. Någon spelade biljard, någon annan var på väg till förfesten för aftonens baluns. Hos de flesta återfanns dock en gemensam nämnare i att man inte verkade ha en aning om att det spelades ishockey ute på Södra Utmarken denna afton, även om nu någon enstaka person i texten åtminstone erkände ett intresse för laget.
 
Jag minns att jag kom på mig själv över att finna själva konceptet förbryllande.
 
I min värld fanns det inget annat. Var man förhindrad att närvara rent fysiskt så försökte man åtminstone mentalt vara på plats i form av onlinerapportering, TV-sändning eller frekventa sms från bänkgrannen. I både en och annan form har jag t.o.m varit den där personen som rapporterat om händelserna, i en eller annan form.
 

Mind you, med rent logiskt tänkande har jag nog alltid förstått att alla boende i Ängelholm med kranskommuner inte kan, eller ens vill vara där när lagen åker in till match. Min vana att alltid vara på plats och att också rapportera ut om vad som skedde hade dock vid det tillfället blivit en sådan självklarhet att världen utanför på något sätt blivit avskärmad under de timmarna Rögle spelade hemma. Jag förstår att det kan kännas abstrakt, men bättre än så kan jag inte formulera känslan.

Nu var det plötsligt jag själv som, efter nitton raka säsonger utan frånvaro, fann mig själv vara någonstans annat än på plats . Att kalla något mardrömslikt brukar normalt indikera något fasansfullare än att vara sen, men jag tänker ta till adjektivet ändå.

Tydligen är det en inte helt ovanlig dröm. Du ska vara någonstans, men vad du än tar dig till så kommer du aldrig fram. Det kan vara att fordonet du färdas i går sönder (ett hinder som jag övervunnit mer än en gång), det kan vara att du inte kan lämna ett rum eller helt att du sitter fast. Orsakerna är många, men grunderna desamma, och det är en dröm som mer än en gång fått mig att fara ur sängen som ett jehu innan jag informerats om att klockan är sju på morgonen och att jag borde ligga ned och sova… Eller åtminstone vara tyst. Att vara tyst är också godkänt.

Så, hur i helvete lyckades du då med det här (en mig inte helt obekant fras), frågar sig den uppmärksamme läsaren? Hur kom det så sig att jag befann mig mitt i en av mina mest frekventa återkommande mardrömmar?

Det troligaste är ändrad speltid. Eftermiddagens derby hade initialt matchstart 18:00, en tid som redan tillbaka i juni ändrades. Det var dock även den tiden som var inskriven i min kalender och som jag hade klart för mig gällde när jag tidigare under lördagen lämnade hemmet med domarväskan på axeln. Om det beror på att den skrevs in innan matchändring eller helt enkelt att jag använde mig av en icke uppdaterad källa är oklart. Men när jag sedan väl insåg att verkligheten hade förkastat min verklighet och ersatt med sin egen… Ja, då var det så dags.

I efterhand får jag dock se mig som relativt nöjd med hur jag hanterade krisen.

En tidigare kris (som kom i form av att Nybro reducerade till 3-2) manövrerades genom att tuppa av och slå huvudet i en av brädorna på väggen i Ängelholms Ishall, vilket fick som resultat att så länge hallen stod kvar var en av plankorna knäckt ungefär 30 cm upp på väggen – något som kanske inte hade fått lika bra effekt idag.

Resan dit har innehållit många hinder. Matcher med beskådats med hög feber, inbjudan till barndop har bemötts med ett “tack, men nej tack” och för min del har det blivit ett socialt accepterat skäl att jag inte kan närvara eftersom det spelas ishockey på Södra Utmarken.

Sviten om att inte ha missat en hemmamatch sedan 13 oktober 1998 (Rögle föll mot Borås i en träningsmatch, Stefan Elvenes gjorde ett av Rögle mål) lever dock vidare, trots att jag levde min mardröm innan jag väl var där. Passande då att det var en av de sjukaste matcherna i Lindab Arena någonsin.

Om Ni ursäktar ska jag gå och kontrollera min kalender mot spelschemat nu.

Nationalsångens saknad

NHL-slutspelet har alltså dragit igång, och i vanlig ordning riktas mina blickar betydligt hellre över Atlanten, snarare än på det svenska slutspel som nu närmar sig upplösningen. Någon skulle möjligen påstå att det är att gå över ån efter vatten, men mitt intresse för vilket lag som slutligen får lyfta Stanley Cup är betydligt större än vilka som får göra detsamma med Le Mat, och det lär nog krävas att Rögle gör ett rejält slutspelsrace och utmanar om SM-tecknet för att det ska förändras.

Jag kan antagligen peka på flera orsaker till det, men idag ska jag nöja mig med att ta fram en av dem – användandet av nationalsången.

Nu ska jag vara ärlig med att den svenska nationalsången har en speciell betydelse för mig, vilket de flesta som stått i närheten av mig på en läktare säkert vet. Mer än en keps har plockats av huvuden genom åren, något jag fortfarande än idag kan bli påmind om.

Men efter att ha tagit bort det från grundserien för fyra år sedan tycks den nu ha försvunnit helt från SHL, trots att det då hette att “när elitserielagen gör upp om SM-titeln kommer den att ha en given plats i evenemanget” från Jörgen Lindgren.

I NHL är det precis tvärtom. Nationalsången (eller sångerna, då vi har lag från både USA och Kanada) har sin givna plats, och inför slutspelet vrider man upp det hela ett hack. Se bara på vad Edmonton Oilers gjorde inatt, en sångarinsats som får det lilla hår jag har kvar i nacken att resa sig.

Argumenten att ha tagit bort det i Sverige har varit att man vill “utveckla matchintrona ytterligare för att höja stämningen inför nedsläpp” (Lindgren igen). Men utveckla det då så att det höjer stämningen istället?

Ingen ska nämligen inbilla mig att stämningen hos The Orange Crush blev sämre av när Robert Clark lämnade över stafettpinnen inatt – eller varför inte när Röglefansen sjöng den i samband med Kenny Jönssons hemkomst mot Hammarby (ett klipp som min svärfar f.ö filmade) sedan man räddat situationen några dagar tidigare då sångerskan som skulle sjunga inför nedsläpp mot Bofors (nuvarande BIK Karlskoga) aldrig infunnit sig. Ett klipp som, även det, framkallar resta nackhår.