Category Archives: Kåseri

Roland Gille fyller 500 matcher

Minns Ni sjöslaget mellan Rögle och AIK i Ängelholms Ishall 2006?
Om Ni var en av de 3.531 på plats den novemberaftonen så lär Ni göra det, för det är sannolikt en av de hetaste matcher som någonsin spelades i den gamla isladan under dess 25-åriga livsspann.

Över 200 utvisningsminuter, och totalt sju matchstraff delades ut under matchen. Fem av dem kom sedan isen färgats röd av Micke Gaths blod efter det att AIK:s Mats Christéen stått för vad som under NHL-fighternas stortid kallades för “Musse Pigg-påhopp” när han utan handskar gav sig på och vevade på Röglespelaren bakifrån. På ståplats sköt temperaturen på en redan kokande ståplats än mer i höjden när nämnde Gath – iförd ett bandage som drog tankarna till Terry Butchers insats på Råsunda 1989 – i tredje perioden beslöt sig för att ansluta till klacken.

Matchen avgjordes först under de tio sista spelminuterna, då Rögle förvandlade ett långdraget ställningskrig mellan två mållösa lag till komfortabel hemmaseger med 4-0. Kort sagt en match som hade allt och mer därtill.

Mitt i detta, och med uppgiften att hålla ordning på tillställningen, fanns då 31-årige linjemannen Roland Gille i sin allsvenska debut.
Lite drygt 12 år senare gör samme Gille imorgon sin 500:e match i Allsvenskan när han är en av fyra rättskipare i matchen Oskarshamn-Leksand. En helt unik milstolpe, då ingen domare tidigare nått dit. Betänk också att Gille för någon säsong sedan tvingades ta en tids ofrivilligt uppehåll p.g.a en skada, och det blir än mer imponerande!

***

Lika unikt med Gille är den uppskattning jag alltid upplevt publiken ha för honom, inte minst här i Ängelholm. Visst är han från trakten – men jag vill inte påstå att det är lokalpatriotism som gett honom favoritskapet, utan stället är det linjemannens spelkänsla och karisma som jag menar fått honom att bli en favorit – både på och utanför plan.
Han är definitivt den enda linjeman jag sett dyka rakt ut i avbytarbåsen med huvudet först för att separera två spelare som har råkat i luven på varandra utanför isen, men har samtidigt aldrig haft långt till ett leende som synts hela vägen upp på läktaren. Fredrik Söderström, som tidigare coachade Oskarshamn nu numera håller till i norska Storhamar, påstod nyligen på twitter att Gille var “den argaste och gladaste domaren någonsin”. Jag är böjd att hålla med.

***

Förvisso har jag aldrig dömts av Gille, men det betyder inte att vi varit utan våra möten på plan.
När jag för något år sedan dömde en innebandyturnering för Old Boys (spelare över 35) mötte ett väldigt buande från läktarhåll mig när jag först kom till hallen. Detta förundrade mig en aning. Oftast brukar jag nämligen hinna blåsa min första signal innan de reaktionerna uppstår, vilket gjorde att min blick naturligt drogs mot platsen på läktaren där ljudet kom från.

Mysteriet fick dock snabbt sin förklaring när jag fick syn på Roland Gille mitt i det buande laget, synbart mycket nöjd med sig själv över påhittet. “Ett sätt att bjuda igen” förklarade han.

Det ska påtalas att vi vid det här laget var väl bekanta med varandra, och vi var båda lika roade av hysset.

***

Milstolpen om 500 matcher har dock kommit med ett pris. På meritlistan lyser fortfarande framträdande i SHL med sin frånvaro för Gille, något som jag personligen ser som ofattbart.

I en tid där knappt en omgång i högstaligan spelas utan att fokus sätts på domarna, från ena eller andra hållet, hade hans närvaro i ligan definitivt varit behövlig. Inte för att den fixat allt, utan för att det vore ett steg i rätt riktning.

A World Outside

Så fanns den plötsligt där, en värld utanför Lindab Arena när pucken släpptes till spel. Byggnaden jag så ofta kallat mitt andra hem, som jag tillbringat fler timmar än vad jag kan (eller ens bör) räkna till i saknade min skugga när domaren släppte pucken i dagens derby. Istället satt jag i bilen och förde en kamp med klockan för att så snart så möjligt hinna hämta upp madammen och anlända.
 
Tjugo minuter av vad som sannolikt är en av de sjukaste matcher som spelats innanför de väggarna hann passera innan jag sladdade in på parkeringen. Det var en minst sagt bisarr känsla.
 
Någon gång för kring tio år sedan minns jag att jag i Helsingborgs Dagblad läste ett reportage om vad de Ängelholmarna som inte var i det som då var Ängelholms Ishall gjorde på stan en fredagskväll. Någon spelade biljard, någon annan var på väg till förfesten för aftonens baluns. Hos de flesta återfanns dock en gemensam nämnare i att man inte verkade ha en aning om att det spelades ishockey ute på Södra Utmarken denna afton, även om nu någon enstaka person i texten åtminstone erkände ett intresse för laget.
 
Jag minns att jag kom på mig själv över att finna själva konceptet förbryllande.
 
I min värld fanns det inget annat. Var man förhindrad att närvara rent fysiskt så försökte man åtminstone mentalt vara på plats i form av onlinerapportering, TV-sändning eller frekventa sms från bänkgrannen. I både en och annan form har jag t.o.m varit den där personen som rapporterat om händelserna, i en eller annan form.
 

Mind you, med rent logiskt tänkande har jag nog alltid förstått att alla boende i Ängelholm med kranskommuner inte kan, eller ens vill vara där när lagen åker in till match. Min vana att alltid vara på plats och att också rapportera ut om vad som skedde hade dock vid det tillfället blivit en sådan självklarhet att världen utanför på något sätt blivit avskärmad under de timmarna Rögle spelade hemma. Jag förstår att det kan kännas abstrakt, men bättre än så kan jag inte formulera känslan.

Nu var det plötsligt jag själv som, efter nitton raka säsonger utan frånvaro, fann mig själv vara någonstans annat än på plats . Att kalla något mardrömslikt brukar normalt indikera något fasansfullare än att vara sen, men jag tänker ta till adjektivet ändå.

Tydligen är det en inte helt ovanlig dröm. Du ska vara någonstans, men vad du än tar dig till så kommer du aldrig fram. Det kan vara att fordonet du färdas i går sönder (ett hinder som jag övervunnit mer än en gång), det kan vara att du inte kan lämna ett rum eller helt att du sitter fast. Orsakerna är många, men grunderna desamma, och det är en dröm som mer än en gång fått mig att fara ur sängen som ett jehu innan jag informerats om att klockan är sju på morgonen och att jag borde ligga ned och sova… Eller åtminstone vara tyst. Att vara tyst är också godkänt.

Så, hur i helvete lyckades du då med det här (en mig inte helt obekant fras), frågar sig den uppmärksamme läsaren? Hur kom det så sig att jag befann mig mitt i en av mina mest frekventa återkommande mardrömmar?

Det troligaste är ändrad speltid. Eftermiddagens derby hade initialt matchstart 18:00, en tid som redan tillbaka i juni ändrades. Det var dock även den tiden som var inskriven i min kalender och som jag hade klart för mig gällde när jag tidigare under lördagen lämnade hemmet med domarväskan på axeln. Om det beror på att den skrevs in innan matchändring eller helt enkelt att jag använde mig av en icke uppdaterad källa är oklart. Men när jag sedan väl insåg att verkligheten hade förkastat min verklighet och ersatt med sin egen… Ja, då var det så dags.

I efterhand får jag dock se mig som relativt nöjd med hur jag hanterade krisen.

En tidigare kris (som kom i form av att Nybro reducerade till 3-2) manövrerades genom att tuppa av och slå huvudet i en av brädorna på väggen i Ängelholms Ishall, vilket fick som resultat att så länge hallen stod kvar var en av plankorna knäckt ungefär 30 cm upp på väggen – något som kanske inte hade fått lika bra effekt idag.

Resan dit har innehållit många hinder. Matcher med beskådats med hög feber, inbjudan till barndop har bemötts med ett “tack, men nej tack” och för min del har det blivit ett socialt accepterat skäl att jag inte kan närvara eftersom det spelas ishockey på Södra Utmarken.

Sviten om att inte ha missat en hemmamatch sedan 13 oktober 1998 (Rögle föll mot Borås i en träningsmatch, Stefan Elvenes gjorde ett av Rögle mål) lever dock vidare, trots att jag levde min mardröm innan jag väl var där. Passande då att det var en av de sjukaste matcherna i Lindab Arena någonsin.

Om Ni ursäktar ska jag gå och kontrollera min kalender mot spelschemat nu.

Nationalsångens saknad

NHL-slutspelet har alltså dragit igång, och i vanlig ordning riktas mina blickar betydligt hellre över Atlanten, snarare än på det svenska slutspel som nu närmar sig upplösningen. Någon skulle möjligen påstå att det är att gå över ån efter vatten, men mitt intresse för vilket lag som slutligen får lyfta Stanley Cup är betydligt större än vilka som får göra detsamma med Le Mat, och det lär nog krävas att Rögle gör ett rejält slutspelsrace och utmanar om SM-tecknet för att det ska förändras.

Jag kan antagligen peka på flera orsaker till det, men idag ska jag nöja mig med att ta fram en av dem – användandet av nationalsången.

Nu ska jag vara ärlig med att den svenska nationalsången har en speciell betydelse för mig, vilket de flesta som stått i närheten av mig på en läktare säkert vet. Mer än en keps har plockats av huvuden genom åren, något jag fortfarande än idag kan bli påmind om.

Men efter att ha tagit bort det från grundserien för fyra år sedan tycks den nu ha försvunnit helt från SHL, trots att det då hette att “när elitserielagen gör upp om SM-titeln kommer den att ha en given plats i evenemanget” från Jörgen Lindgren.

I NHL är det precis tvärtom. Nationalsången (eller sångerna, då vi har lag från både USA och Kanada) har sin givna plats, och inför slutspelet vrider man upp det hela ett hack. Se bara på vad Edmonton Oilers gjorde inatt, en sångarinsats som får det lilla hår jag har kvar i nacken att resa sig.

Argumenten att ha tagit bort det i Sverige har varit att man vill “utveckla matchintrona ytterligare för att höja stämningen inför nedsläpp” (Lindgren igen). Men utveckla det då så att det höjer stämningen istället?

Ingen ska nämligen inbilla mig att stämningen hos The Orange Crush blev sämre av när Robert Clark lämnade över stafettpinnen inatt – eller varför inte när Röglefansen sjöng den i samband med Kenny Jönssons hemkomst mot Hammarby (ett klipp som min svärfar f.ö filmade) sedan man räddat situationen några dagar tidigare då sångerskan som skulle sjunga inför nedsläpp mot Bofors (nuvarande BIK Karlskoga) aldrig infunnit sig. Ett klipp som, även det, framkallar resta nackhår.